Surprise... Min allra trognaste vän. Finns där för en och kan ta emot ens tårar. Skulle aldrig svika någon

och är en riktigt kelgris. Ett busfrö men gör inget dumt med flit.

2011, på sportlovet kom den dagen jag aldrig trodde skulle komma.

Jag hade fått ett erbjudande från en tjej som heter Elin. Hon undrade om jag ville låna hennes new forest ponny.

Självklart tackade vi ja till en provridning. Någon dag efter åkte vi dit. Lena, Elins mamma visade oss runt i stallet och lite så. Sedan kom vi fram till Surprises box. Där stod det ett litet charmtroll med glimten i ögat. Jag föll för henne direkt.

 

Provridningen var helt crazy. Hon var inte riden på länge p.g.a att Elin då var för lång för henne.

Hon raceade runt, varv efter varv. Men något fanns där.

 

Dagen efter hämtade vi henne. Och någon transport skulle hon minsann INTE gå på. Vi fick muta henne med havre som knappt hjälpte. Men efter ett tags kämpande med linor osv gick hon på.

 

När vi kom hem var hon som hemastad på en gång. På en sekund var all mat i krubban borta. Jag minns hur jag borstade i timmar. Hur länge jag kelade & hur glad jag var. Dagen efter skulle hon bekanta sig, med kompisarna, i miljön osv. Det gick väldigt bra.

 

Dagen efter red jag ut på henne, mamma följde med på en travare. Vi tog endast skritt men för att hinna med travade jag och Surprise ifatt. Hon var en dröm, min dröm.

 

Dagarna gick och i julas, 2011 så öppnade jag ett kuvert. I det var det ett kort med Surprise och mig.

På det stod det på ett ungefär att Surprise är din, och BARA din.

Först fattade jag inget och bara liksom, "fint kort". Sen sa morfar, men fattar du inte?

Du är ägare av henne, hon är DIN. Då kom chocken. Jag fick glädje tårar. Jag minns LYCKAN som bubblade inom mig. Shiit, då var jag nog den gladaste på jorden.

 

När vi skulle kvällsfodra så följde jag med. Jag stod läänge inne hos henne och sa, "du är min, och du kommer alltid att vara det". Mina tårar rann fortfarande ner för kinderna.

 

Vi kämpade på hemma, tränade, tränade & tränade. Sedan så sa mamma att, "om ni vill utvecklas ännu mer tillsammans, så kanske du ska sluta på ridskolan för att rida där med Surprise, det måste ändå vara roligare att se framsteg med sin egna ponny?". Såklart ville jag det, och nu går jag på träning för världens bästa ridlärare, Linda.

 

Jag känner mig trygg med Linda, hon är bestämd med på ett bra sätt. Jag lär mig mycket av henne.

När jag kom dit kunde hon inte gå i form, hon hade ingen balans och var flängig av sig.

Nu kan hon gå ett dressyrpass i form och med hjälp av träningarna kan vi hoppa snabba omhoppningssvängar, men I balans. Jag är så sjukt glad som fått just denna ponny. Jag lägger ner mcyket tid på henne och hon kommer alltid vara mitt förstahandsval. Hon kommer före vänner, före allt.