What a horse...
När jag kommer iväg på tävlingar får jag måna kommentarer "åhh, vilken söt häst du har", "jag skulle kunna ta med mig henne hem", "lyllo dig som har en sån fin häst". jag blir såklart jätteglad för dessa kommentarer,
och utan att skryta så håller jag faktiskt med. Surprise är en ponny som jag ser upp till.
När jag kollar in i hennes glänsande ögon, ser jag något speciellt. Hon är så grymt snäll.
Står helt stilla på stallgången, lyfter upp hover när man ska kratsa den utan att man ens
rört vid benet.
Jag har lärt mig så himla mycket på Surprise, och är evigt tacksam. Hon har gjort mig till en
bättre ryttarem och det har ju jag nytta av. Vi har gått genom det mesta. Jag känner mig trygg
på henne. När jag, i söndags, hopptävlade med Melodie, så visste jag först inte HUR hon var
att rida. På Prissan har jag satt alla knapparna. Jag vet hur hon fungerar.
Hon hoppar allt, tvekar ALDRIG. Försöker alltid. Kämparglöden brinner hos henne. Hon är stark.
Hon ger sig inte. Och detta har smittat av sig på mig. Vi gör allt tillsammans.
Nu är hon äntligen frisk, och jag håller på o sätta igång henne. Snart är vi ute på banorna igen...
Och fightas om 1:a platsen... Älskade ponnii <3
